1989 var det magiska året. Visst hände det mycket runt om i världen just det året, men det mesta var inget som brydde en tioåring i ett industri- och villasamhälle beläget en bit utanför en stor mellansvensk stad särskilt mycket. Vad som hände mig var att jag upptäckte musiken. Nej, inte så att jag började lyssna på musik, men jag blev medveten om musik. Före 1989 kan jag i princip inte placera musik tidsmässigt över huvud taget, även om jag naturligtvis hörde en massa musik. Från 1989 och ungefär tio år framåt kan jag däremot, ganska noggrant, säga vid vilken tid på året en låt var populär.
I många år trodde jag att mitt musikintresse började hösten 1991, då jag för första gången satte min fot i en skivaffär och började att aktivt leta upp musik. I själva verket hade jag då haft ett passivt musikintresse i knappt tre år, då jag tog till mig och uppskattade musik som andra valt. Jag har funderat på vad det var som fick mig att upptäcka musiken just 1989, om det berodde på att jag blivit tillräckligt gammal (hur gammal man nu måste vara för att uppskatta musik) eller om det berodde på yttre faktorer. Berodde det på att jag hade fått en klockradio och en radiogrammofon (som var så gammal att den kunde spela 78 varv per minut)? Nej, förmodligen inte. I praktiken lyssnade jag ändå bara på vad som spelades på mina föräldrars radio och i bilen. (Vid den här tiden ägde jag själv fyra popskivor som jag var ganska trött på: Eurythmics "Revenge", Abbas "Greatest Hits", Europes "Out of this world" och Mauro Scoccos soloalbum.)
Musiken hade länge funnits runt mig, men jag hade inte brytt mig. Vad som hände 1989 måste ha varit att mitt liv av någon anledning gick in i en väldigt händelserik period, något som gjorde att det alltid fanns en minnesvärd händelse eller känsla att förknippa med den musik som spelades just då. Det är egentligen en ganska sorglig tanke, för det skulle betyda att mitt liv de senaste tio åren varit alldeles för händelsefattigt för att jag ska komma ihåg musiken. Mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet var, så här i efterhand, en relativt sorglös tid, en tid då man gled med, levde i nuet och inte bekymrade sig om framtiden. Det mesta man läste i skolan var hyfsat intressant. Idag är det studieskulder, bostadslån, högskolepoäng, arbetslöshet och sjukpenninggrundande inkomst och alldeles för mycket av universitetsstudierna var sådant som var obligatoriskt men ganska ointressant och tyvärr helt irrelevant för yrkeslivet. Förr var varje dag något nytt, varje vecka ett nytt disko eller en ny fest, varje termin en förändring, varje ny människa en potentiell kompis. En förälskelse kunde vara i några veckor eller månader, sedan gick man vidare. Idag går dagarna i en ändlös rad efter varandra, den ena mer lik än den andra, och man träffar sällan några nya människor och man hade skattat sig lycklig om de olyckliga kärlekarna bara varat i en månad. Visst är det så att ju äldre man blir, desto mindre del av ens liv utgör varje dag, men det känns likt förbaskat som att det hände mer på en månad på den tiden än vad det gör på ett år nu.
Det är från början av 1989 jag har de första minnena av musik som tydligt kan dateras. Madonnas "Like a prayer" framkallar fortfarande känslan av vårsol, smältande snö och lätt illaluktande jord, medan Paul McCartneys "My brave face" och Kjell Höglunds "En stor stark" skickar mig tillbaka till sommaren 1989. Och under sommaren, när en lämplig födelsedagspresent till min bror skulle inhandlas, så föreslog jag att Absolute Music 7 skulle köpas. Den var ju full av låtar som var bra (ytterligare ett tecken på att jag börjat bry mig om musik - det är inte säkert att jag hade känt igen mer än någon enda låt på Absolute Music 6.) Det gjorde att jag hädanefter hade ett daterat samlingsalbum som tidsmässig referens för den aktuella musiken (och fler skulle det bli).
Det här var också en tid då musikkonsumtionen var mer omedelbar och ögonblicklig. Musiken distribuerades på rätt klumpiga medier, som antingen inte lät sig flyttas så lätt (stora vinylskivor) eller var svåra att välja låt på (kassettband), så det fanns ett inbyggt motstånd i tekniken mot sprida musiken och att lyssna särskilt intensivt på delar av den. Så man lyssnade på det som gavs, här och nu. Idag, när man (lagligt eller olagligt) har tillgång till all världens musik via Internet, blir incitamentet att gå vidare till det nya mindre. En hitlåt kan ständigt finna nya lyssnare, oberoende av den fysiska distributionen eller radions musikläggare. Det är detta som har gjort att Trackslistan numer är alltför statisk för att det ska vara intressant. (50 veckor på Trackslistan - kom igen! En gång i tiden var tio veckor mycket.) Symptomatiskt nog så är det år 2000, när jag för första gången fick fast internetanslutning och därmed kunde börja tanka en massa piratad mp3-musik från studentdatornätet, som jag slutar minnas aktuell musik. Antagligen ägnade jag mig mest åt att gräva ned mig i gammal musik. (Och samlingsskivor hade jag slutat med för länge sedan.) De senaste tio åren har jag dessutom inte köpt mer än en handfull nya cd-skivor, men bortåt en halvmeter med begagnad vinyl. Spotify gör det heller inte lättare att börja lyssna på ny musik... Är jag dömd att bli en stofil, någon som ska gå genom livet klagandes över att musiken var bättre på 1990-talet?
Men tillbaka till 1989. Då började jag förstås lyssna på Tracks. Nä. Jag lyssnade på Svensktoppen. Jag visste att Tracks fanns, mina kompisar lyssnade på Tracks, men eftersom mina föräldrar inte lyssnade på Tracks så gjorde inte jag det heller. Än så länge var jag en passiv musikkonsument. Och kom ihåg att Svensktoppen vid den här tiden var en bred topplista med viss spänst; jag brukar alltid slå folk med häpnad med att berätta att Svullo faktiskt placerade både "För fet" och "Ride on" på Svensktoppen! Men även om jag inte lyssnade på Tracks på den här tiden så var Trackslistan ändå uttrycket för vad som faktiskt spelades och lyssnades på, på radion, på mellanstadiediskot, på festerna och hemma hos kompisarna. All den musik jag minns från den här tiden fanns på Trackslistan.
Det här blir mitt sätt att ta farväl och kanske att lägga den här tiden bakom mig så att jag kan börja blicka framåt igen.
